Baron Münchhausens märkvärdiga resor och äfventyr till lands och vatten / 110 (1875) Translator: Victor Emanuel Öman With: Gustave Doré Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet. Femte äfventyret till sjös

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och folk skulle rakt blåsa bort. Till venster om landsvägen stodo i rad
sju väderqvarnar, hvilkas vingar snurrade omkring så fort som någonsin
den raskaste spinnerskas rockhjul. Ett stycke derifrån såg jag en man,
digrare än sjelfve John Falstaff, som med tummen höll till venstra
näsborren. När han märkte vår förlägenhet och hur vi stretade i
blåsvädret, vände han sig om och bockade sig så djupt som någonsin
en pastorsadjunkt för sin biskop. Märkvärdigt nog hade stormen med
ens upphört och de sju qvarnarne stodo alldeles stilla. Full af
förvåning utbrast jag, vänd till mannen:

"Hör på, du, hvad vill det här säga? Rider dig hin håle, eller är
du den samme i högst egen person?"

"Ursäkta, eders excellens", svarade han; "jag skaffar bara litet
vind åt min husbonde, mjölnaren, men för att qvarnarne icke skola
gå för fort, håller jag för ena näsborren."

"Det var min själ, ett godt fynd", sade jag för mig sjelf. "Den
der är pengar värd och kan vara dig till stor nytta när du kommer hem
och blir andtruten af att berätta alla dina resäfventyr." Vi kommo snart
öfverens: blåsaren lemnade väderqvarnarna åt sitt öde och följde mig.

Så kommo vi då ändtligen till Kairo. När jag lyckligt och väl
uträttat mitt ärende, beslöt jag att göra mig af med mitt följe, som nu
var mig till ingen nytta, och blott behålla de senast antagna utmärkta
karlarne, för att med dem helt inkognito företaga återresan. Alldenstund
vädret var särdeles vackert och Nilen, som herrarne kanske hört talas
om, är en öfvermåttan angenäm flod att färdas på, kom jag på den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>