Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde Kapitlet. Åttonde äfventyret till sjös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I mitt sinne beräknade jag redan pelsarnes värde — ty hvardera björnen
var så stor som en fet slagtoxe —; men just som jag skulle lägga an,
halkade jag med högra foten, föll baklänges och slog mig i isen så att
jag hela femton minuter låg alldeles medvetslös. Tänk er nu min
förvåning, när jag åter ornade vid och fann att den ene af bestarne vändt
mig omkring och med sina tänder huggit fast i linningen på mina
skinnbyxor. Jag hängde med främre delen af min kropp under björnens buk
och benen stucko långt fram. Gud vet, hvart odjuret skulle ha släpat
mig, om jag icke behållit min kallblodighet. Jag drog min
jagtknif — just densamme, som herrarne här se — högg tag i björnens venstra
fot och skar af tre tår. Det verkade: med ett fasligt vrål släpte han mig.
Raskt grep jag till bössan, gaf eld just som han å nyo ämnade anfäkta
mig och sträckte honom stendöd till marken. Det blodtörstiga odjuret
sof nu visserligen den eviga sömnen; men skottet hade väckt tusentals
af hans kamrater, som inom en fjerdingsvägs omkrets lågo på isen, och
alla kommo rusande rakt på mig.
Det var ingen tid att förlora, och jag insåg genast att jag vore
förlorad, så vida jag icke finge en god ingifvelse. Och den fick jag
också! På mindre tid, än en skicklig jägare behöfver för att slagta en
hare, flådde jag den döda björnen och kröp in i hans hud. Det var
jemt och nätt gjordt, då hela skocken kom omkring mig. Jag tillstår
att jag både frös och svettades ordentligt i min pels, men listen
lyckades dock förträffligt. Den ene efter den andre kom fram och nosade
på mig och tycktes taga mig för en vän och broder. Jag hade också
utseendet för mig. Det är sant, att jag väl behöft vara något tjockare
för att likheten skulle bli alldeles komplett, men det fans i björnskaran
flere ungdomliga medlemmar, som icke voro fetare än jag. Sedan de först
behörigen luktat på mig och min döde kamrat, öfvergick bekantskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
