- Project Runeberg -  En lyckoriddare. Berättelse från 1600-talet /
29

(1907) [MARC] Author: Harald Molander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stratioter och Don Balthazars kyrassierer,
svärmade omkring på de ödelagda fälten och spredo
skräck ända upp i Harz* tysta skogar och
undangömda bergsbygder, medan lyckoriddaren själf i
vanmäktigt raseri darrade inför den klara
stjärnhimmelens onda aspekter och prutade med
Magde-burgs plenipotenzer, skickade sina kunskapare öfver
Oder och i hvarje resenär, som vågade nalkas
Elbe vädrade en af den svenske kungens spioner.

Wiwalt hade på värdshuset i Schönebeck
hört den italienske officerens skämt öfver sin
fältherres motgångar och erfarit den våda, för
hvil-ken han utsatte sig. Men det var ej första
gången han äfventyrade lif och frihet, och lyckan
tycktes gynna honom nu som tillförene.

Han mötte ingen vakt vid stranden, och när
han kom fram till den plats, som Clement
beskrif-vit, hade denne redan fört hästarne igenom
bräc-kan i muren och väntade honom i småskogen på
andra sidan vallgrafven. Det gällde nu endast att
hitta vägen. Den vanliga, hvarom tavernaren
gifvit besked, följde förmodligen floden på något
afstånd och förde således närmare lägret. Ditåt
vågade han sig ej. Men själfva stranden var till
flera famnars bredd uttorkad och kunde godt tjäna
till ridväg. De valde därföre denna, sutto genast
upp och trafvade norr ut.

Natten var mörk. Månen stod i sista
kvarteret, och stjärnljuset genomträngde ej dimman.
Stundom kunde de endast med möda urskilja
strandbrädden, som lik en smal, alltjämt växande
hvit orm t}’cktes slingra sig undan deras
förföljelse och gömma sig i töcknet. Men Wiwralt var
i alla fall nöjd med att ha valt denna väg. Ty
dimman skyddade för upptäckt från land, där de
själfva endast kunde se trädens toppar, och den
mjuka sanden förtog ljudet af hästarnes tramp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:54:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mhlyckorid/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free