Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wiwalt hörde, att han skramlade med sin
nyckelknippa och löste någonting därifrån, som
han lämnade honom.
“Se här!" sade han. “Vi träffas i morgon,
såsom jag förhoppas, och I skall då vidare erfara
mina afsikter.“
“Men, Seigneur ..."
“Farväl, Monsieur!"
Därmed gick han hastigt ut, och Wiwalt, som
ännu ej hunnit hämta sig från sin förvåning,
befann sig åter ensam. Han skyndade genast till
fönstret för att se, hvad öfversten lämnat honom,
och fann det vara en liten rund plåt, hvars stämpel
visade en kvinnoskepnad ofvan en mur, således
staden Magdeburgs vapen.
Skulle han ej hänga ... hade Fahrensbach ...?
Med utsikten till räddning stegrades hans
begär att öfvervinna alla svårigheter, och han blef
med hvarje minut mera otålig. Om han skulle
hoppa ut genom fönstret, trädgården var nu tom,
klättra öfver trädgårdsmuren, uppsöka Clement och
än en gång trotsa ödet . . .
Han brast i skratt och började gå af och an.
Då fästes hans blick vid något som blänkte
på golfvet i den smala ljusstrimman från fönstret.
Han tog upp det. Det var en liten nyckel af
stål med dubbelt, konstigt skuret ax —
Fahrensbach hade utan tvifvel tappat den, då han löste
plåten från nyckelknippan, och ej hört dess fall i
kalkgruset mellan golfstenarne. Wiwalt stoppade
den i fickan: han skulle ge honom den tillbaka i
Magdeburg — den föreföll honom som en amulett,
som nyckeln till frälsning och framgång.
Omsider öppnades dörren, och det var åter
italienaren, som anmodade honom att följa med
och förde honom öfver förstugan in i ett annat
rum på motsatt sida därom. Det var ett prakt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
