Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har han förlorat nyckeln darriil och beskyller mig
därför."
"Ett gult schatull, bekläat med läder?"
frågade Wiwalt.
"Har du sett det?"
Wiwalt erinrade sig den lilla nyckeln, som
han hittat på golfvet i Wansleben, och schatullet,
som han sett i Fahrensbachs händer.
"Med ett K och ett P inbrända på locket?"
"Knut Posses märke."
"Jag såg det i går — på hans bord."
"Det är helt af stål", sade Anders, "och så
starkt ihopfogadt, att det svårligen står att öppna
med våld."
"Är han hemma?" frågade Wiwalt färdig
att stiga upp och genast gå till Fahrensbach med
nyckeln.
“Där är han!" svarade Anders och pekade ut.
Ett par lakejer med hästar hade en stund
väntat på gatan, och när Wiwalt vände sig till
det öppna fönstret, såg han öfversten komma ut
från härberget, sitta upp och rida bort, åtföljd af
sina tjänare.
"Hvart beger han sig?“
"Till Hertigen förmodar jag — för att själf
supplicera om passet!"
Därvid brast Anders ut i ett elakt skratt, knöt
handen efter Fahrensbach och mumlade med
sammanbitna tänder:
“Räf! Räf! Jag känner dina förgiftiga
stämp-lingar och illfundiga practiquer. Jag vånnar, jag
hade nyckeln till schatullet ditt, ty förvisso är det
dyrköpta patenter du där förvarar, efter du tog
dig så när!"
Wiwalt spratt upp. Han visste hvad schatullet
innehöll — fullmakten ... beviset... och han hade
nyckeln!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
