Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Sadeln . . .", ropade Wiwalt häpen.
“En dama, Herre!“
“Du skall se, hon har kommit till skada...“
Han satte sporrarne i sin häst och sprängde
utför backen, fram till den segrande ridknekten,
som bredbent stod kvar midt på vägen och
skakade vattnet af sig som en våt hund.
“Hvem red hästen?“ ropade han.
Knekten svarade ej.
"Hvar är din matmor?"
Knekten hörde ej på honom.
"Manslagare!" skrek han och skakade sina
knutna näfvar öfver kamraten i diket. "Våga inte
sticka opp näsan! Fanen skall taga dig vid
luggen, så sant mig Gud hjälpe!. .. Våldsman!...
Dråpare!... Rackare!..."
Wiwalt upprepade sin fråga, grep karlen i
kragen och rappade honom öfver nacken med sin
ridpiska för att få ett svar. Men ingenting hjälpte.
Han endast svor, förbannade och skrek. Och när
den andre under tiden passade på tillfället och
kröp upp ur diket, smutsig, blodig och jämrande,
började slagsmålet på nytt.
Wiwalt hade ingenting annat att göra än
fortsätta vägen och på vinst och förlust söka
ryt-tarinnan. Men han hade knappt hunnit ett
stenkast längre fram, till skogsbrynet på andra sidan
mossen, då han fick se henne.
Hon stod på en sten vid vägen och skrattade.
Det var en helt ung dam, högväxt, smärt
och vacker. Hon bar ljusgrön ridrock och en
platt, hvit filthatt, hvars brätten rundt om voro
besatta med små gula strutsfjädrar. Med den ena
handen stödde hon sig på en lång, smal jaktbössa
och höll den andra tryckt mot bröstet, medan hon
skrattade högt och klingande, med öppna läppar,
men sammanbitna glittrande tänder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
