- Project Runeberg -  En lyckoriddare. Berättelse från 1600-talet /
260

(1907) [MARC] Author: Harald Molander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

“Så narras juten!“ utropade Wiwalt, när de
voro utom hörhåll. "Kom, nu gäller det!“

Clement satt upp i jungfruns sadel, och några
ögonblick därefter voro de ute ur skogen och
funno den stora karossen, förspänd och
öfver-gifven. Marcolfus bands vid sidan däraf, drängen
sattes till kusk, och Clement fick hans häst samt
befallning att bevaka vagnen, medan Wiwalt och
Måns redo vidare, herr Rönnov till mötes.
Af-sikten var att de i förlitan på understöd af Jonge
skulle inlåta sig i fäktning med Bildens folk, medan
denne med jungfrun finge slippa undan till vagnen,
där Clement skulle göra hvad på honom ankom.

Det var en liten öppen slätt, omgifven af
skog, invid sjön. En lätt, månbelyst dimma, hvari
hästarne med karossen tycktes simma, låg utbredd
däröfver, hvirflade upp, där ryttarne galopperade
fram, och drog sig i smala strimmor ut öfver
sjön. Närmast stranden speglade månen sig i
vattnet, och på andra sidan ute på näset stack
Wittsjö klockstapel upp sin svarta hjässa öfver
skogsbrynet, som i den klara, kalla luften skarpt
aftecknade sig mot himmelen. Då och då
skramlade hästarne med sina betsel, och det gnällde i
karossens stora, krumma träfjädrar, när kusken
rörde på sig. Men för öfrigt rådde nattens stilla,
djupa, af månsken dallrande tystnad.

Clement hade stigit till häst och satt och såg
fundersamt ut öfver sjön, medan han väntade och
lyssnade.

Efter en stund sade han:

“Hörst du, Mattias, vänd på dig! Skönjer
du klockstapeln därborta?"

“Ja, gör jag så.“

"Under den stapeln är en kyrkogård, och
kring den kyrkogården går en mur, och vid den
muren har jag varit med i ett slikt pärlemente,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:54:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mhlyckorid/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free