Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uDet var inte därom jag ville spörja, — en
snäll lakej vet då, hvar husbonds stöfvel klämmer,
utan att nyp’an lell!“ sade han. "Men, mente
jag, må det inte vara bäst att sälja hästarne så
godt strax som sent."
"Gör det!“ svarade Wiwalt. “Och kom sen
ombord, där jag inte är till finnandes hos mäster
Påvel i härberget."
Vid middagstiden förde han Gertrud ned till
stranden. Fartyget låg förtöjdt vid en lång
hamnarm, byggd på pålar och längst ut försedt med
en liten skans af stockvirke, som vid vattenytan
var bestyckad med groft skytte och försvarade
inloppet till Sundet. Här vandrade de fram och
åter, under väntan på Anders, och sågo ut öfver
vattnet, ända till Kronborg, hvars tornspiror
tydligt kunde skönjas i den klara, kyliga luften, mot
himlen i väster, hvars tidiga rodnad bådade storm.
Vinden var redan stark, och holländaren kom
gång på gång i land för att fråga, hur snart han
finge gå ut, ty han ville till hafs före natten.
Gertrud bar pageklädningen och däröfver en
stor ryttarkappa, som släpade efter henne. Hon
hade hvilat ut, var åter sorglös och glad, förlitade
sig på Guds godhet och glömde den gamla värld,
som hon lämnade bakom sig för den nya, som
hägrade i fjärran bortom det krusiga vattnet —
lycksalighetens ö, kring hvars skatter hafvet och
hirnmelen girigt slöto sig tillsamman, sagolandet
dit hon nu ändtligen drog ut på äfventyr med sin
riddare och .. .
“Marcolfus . ..?" utropade hon plötsligt och
grep Wiwalt i armen. “Hästarne — äro hästarne
ombord?"
Wiwalt svarade ej.
Då förstod hon orsaken och utbrast ängsligt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
