- Project Runeberg -  En lyckoriddare. Berättelse från 1600-talet /
352

(1907) [MARC] Author: Harald Molander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

östra Långgatan. Där rådde stor trängsel och
gjordes mycket rumor. Tunga foror, bevakade af
knektar, släpades ned till vattenportarne,
servishästar stodo i långa rader bundna utmed
husväggarna och betade af hötappar som voro instuckna
bakom dörrar och fönsterluckor, soldater och löst
folk höllo oväsen utanför krogar och handelsbodar,
och uppe i de öppna fönsterna lågo kvinnfolk och
ropade åt hvarandra öfver gatan. Trots värme
och torka var det därtill svårt att torrskodd taga
sig fram i smutsen på risruskor och plankstumpar,
som voro utlagda öfver svinpölarne. Och det
dröjde en god stund, innan Wiwalt och Erik nådde
fram till Jerntorget, där Fahrensbach hade sitt
logis i samma hus, hvarest alltsedan Gorius Holsts
tid, i mer än hundrade år, hållits härberge för
främmande herrar och gesandter.

Erik visade vägen dit, och vid porten sade
Wiwalt honom farväl med förständigande att strax
återvända till Noe Ark och där invänta honom,
men att, om något oförväntadt skulle inträffa
under hans bortovaro, möta honom utanför Sanct
Gertruds kapell vid Tyska brinken.

Wiwalt var mera orolig än han ens för sig
själf ville erkänna. En ond aning, att Anders vore
i färd med att hämnas, hade gripit honom, och
medvetandet om i hvad ärende han var stadd
uppjagade hans inbillning. Nu kände han åter, att
det bar utför... Nu var det han, som var tjufven
... Nu var det han som gick vägar, hvilka ej ens
i hans egna ögon voro rättfärdiga och lofliga...
Det gällde ej längre konungen och fäderneslandet,
ej längre äran och lyckan — det gällde friheten
och lifvet.

Fahrensbach mötte honom i dörren vid retlig
pch orolig sinnesstämning.

“Schatullet ?“ sporde han strax,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:54:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mhlyckorid/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free