- Project Runeberg -  En lyckoriddare. Berättelse från 1600-talet /
414

(1907) [MARC] Author: Harald Molander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bannade ej det onda han gjort. Ilon skrattade
och grät med honom, hon drog ned honom i herr
Peders stol framför brasan, och hon kallade honom
sin raske, manhaftige busse, som kom hem,
krut-sprängd och ärrig, att förtälja sin docka om krigets
mödor och travailler. Hon kysste hans bruna
anlete, löskade hans tofviga hår och smekte hans
magra händer. Det grofva, råa, soldatskrofliga
hos honom behagade henne. Hon lade sin kind
intill hans sotiga tröja, slog skälfvande sina armar
om hans hals och frågade honom, om han ej
tyckte, att hon var sig lik. Och hon sporde,
hvarföre han ej, liksom förr, afbröt sin berättelse
för att säga henne en ljuf compliment och hviska
till henne, att hon var vacker — och så
fortsätta igen.

Han förtalde sina resor till Amsterdam, till
Stockholm och till Stettin .. . Han berättade om
sina grubblerier i fängelset, frigifvandets orättvisa
förödmjukelse, Pasewalks undergång och den unge,
glade Henri de Loysons öde . . . Han upprepade
Caspar Sedekuns förbannelser öfver honom, som
inbillade sig vara de eländas värn, men allena
var en äfventyrare, som hungrade efter makt och
törstade efter lycka . . . Han visade darrande
ärret efter Henris sporre, som sårat hans hjässa
och lärt honom att böja sig . . . Han förklarade
ängsligt, huru han så småningom lärt sig förstå,
att striden för fäderneslandet och den beträngda
tron ingenting annat var än fåfänglighet och
apspel, där de kristna potentaterna lågo och refvos
som hundar om en jordklump och fåfänglig ära . . .
Och han hviskade med flämtande blick, att han
flytt från allt detta, för att liksom en eremit göra
bot och söka den enda lycka lifvet äger — hvila
efter all fåfäng sträfvan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:54:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mhlyckorid/0414.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free