- Project Runeberg -  En lyckoriddare. Berättelse från 1600-talet /
437

(1907) [MARC] Author: Harald Molander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det var en skum decembermorgon med tunn
snö, som klabbade fast vid stöfvelsulorna, och disig
luft, som gjorde den kyliga gryningen än mera
rå och grå. Han kände ej vägen, men styrde på
måfå kosan norr ut mellan de öfvergifna
humlegårdarna längst ute på malmen och de små
kåltäpporna, där svarta störar och buskar spökade
som förfallna griftevårdar på de ödsliga, hvita
örta-sängarna. Slutligen nådde han en större byggnad,
som med sina höga fönster, omgifna af brokiga
målningar på den hvita träväggen, och sitt
rödstrukna, brutna tak liknade ett kapell. Där bakom
skönjdes en öppen plats, och han ärnade sig just
ditåt, då plötsligt ett oredigt buller hejdade honom
och kom honom att draga sig undan bakom hörnet
af kapellet. Det var en trupp knektar, som drog
förbi, bärande långa knäfvelspjut, hvilka blänkte i
skenet af några facklor, och följd af en hop slödder,
män, kvinnor och barn. De begåfvo sig nedåt
staden, under sång och skratt och allt slags oväsen,
liksom om de återvände från en fest eller ett
segerrikt fälttåg.

Men när Wiwalt kom fram på den öppna
platsen bakom kapellet, fick han förklaringen. Där
reste sig i den gråbleka skymningen en hög galge,
och under dess tvärbjälke skymtade en skugga i
töcknet.

Wiwalt stannade. En skräck, som han aldrig
kännt, grep honom, dödens, ensamhetens,
förgängelsens skräck. Han visste ej om han skulle gå
fram eller tillbaka, förbi ville han ej, fly kunde
han ej...

Då blef han varse två andra skuggor vid
foten af galgen . . . Mästerman och hans dräng? . . .
Två skuggor, som sakta nalkades honom .. . Det
var dock människor, han var ej ensam . ..

Och han gick dem till mötes.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:54:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mhlyckorid/0437.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free