Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När så »Ranftarna»,
som den nya truppen
ge-menligen kallades,
intågade på Vasateatern med
pukor och trumpeter var
slaget vunnet. Julia
Håkansson, Hilda
Borgström, Tore Svennberg,
Anders de Wahl, Victor
Lundberg och Oscar
Eliasson voro ju
konstnärliga krafter att räkna
med. Och nu när
Molander äntligen återbördades
till svensk scen såsom
regissör vid det nya
företaget, kunde man tala om
en verklig renässans för
svensk dramatisk konst.
»Mäster Olof» med de Wahl, Emil Hillberg och
Gerda Lundeqvist samt Ibsens »Kungsämnena» med
Hillberg, de Wahl och Svennberg i de manliga
huvudrollerna kunde gott betecknas som
mönsterföreställningar. Den av alla efterlängtade och av
pressen ivrigt efterlysta tävlingsscenen hade blivit
verklighet. »Idka blint som den ortordoxa katoliken
hyllar dogmen om den obedäckade avlelsen, lika blint
hade stockholmarna levat, vegeterat och dött i
trosvissheten om att det förbleve omöjligt få se en finare
dramatisk konst än den på Dramaten.» Nu var
konkurrenten där. Dåsigheten och slentrianen måste
få ett slut, ty det gällde en kamp för livet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
