Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den mäktige diktatorn, chefen för A-B.
Stockholms-systemet Alfred Peyron, på vars ja eller nej vårt
väl och ve i så hög grad beror.
Man förstod nu litet var att en stående
operettteater behövdes. Frågan gällde blott: var finna
lämplig lokal? Man kunde ju se att det nya
operahuset närmade sig sin fullbordan, och man visste
att den 1 juli 1898 skulle byggnaden överlämnas
till statsverket. På så sätt blev en teater — Svenskan
— ledig och fältet fritt för allehanda kombinationer.
Men man visste också att myndigheterna utdömt
gamla Dramaten såsom i högsta grad eldfarlig, och
att den nybildade teaterkommittén ämnade föreslå
riksdagen husets försäljning och inköp av Svenskan
för att skaffa Thalia en värdig bostad tills den
planerade nya Dramaten kunde upplåta sina portar åt
de efter stor dramatisk konst hungrande och
törstande massorna.
Allt berodde på hur riksdagen skulle ställa sig till
köpet. Då det Wallenbergska konsortiet ej begärde
mer än en halv miljon för huset var det en klar och
tydlig affär för staten. Men Ranft hade också
sina ögon fästade på Svenska Teatern. Han hade
talat med en framstående riksdagsman —
sedermera regeringschef — som var övertygad om att
riksdagen icke på några villkor skulle inlåta sig på
några teateraffärer. Dessutom visste man att
oppositionens huvudargument var att Svenskan var
omöjlig i akustiskt avseende. Vid den avgörande
slutdebatten varnade också hr v. Möller första
kammaren »att skaffa oss teater i en dålig salong, där
man måste använda ropare på den ena sidan om
rampen och hörlur på den andra».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
