Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den måste Doughtry kliva i med det ena benet
över vristen och det andra upp till knäet. Den gamle
mannen vickade sig ombord och rullade sin kropp
över relingen så hastigt att den, just som båten
höll på att kantra, gled över den farliga punkten
och sedan höll kanoten i jämnvikt med sin tyngd.
Michael stannade kvar på stranden och väntade
på inbjudning; han var inte alldeles säker på vad
han skulle göra, men ändå så pass besluten att det
blott behövdes ett smackande ljud. Dag Doughtry
smackade så tyst att den gamle mannen ej hörde det,
och Michael tog ett enda skutt från sanden i
kanoten och kom ombord utan att väta sina fötter.
Användande Doughtrys axel till trappsteg hoppade
han ner på bottnen av båten. Doughtry smackade
åter med läpparna, och Michael vände sig om emot
honom, satte sig och lade sitt huvud mot stewardens
knän.
»Nu tänker jag att jag kan svära på en hel packe
biblar att hunden följde mig av egen drift», sade
han fnittrande i Michaels öra.
»Fort, fort», kommenderade han.
Den gamle doppade lydigt sin åra och pallrade
sig i väg, ehuru med många krokar, i något så när
den riktning där en grupp av ljusprickar utvisade
att Makambo låg. Men han var för svag, han
pustade och flämtade alltjämt av ansträngning och gjorde
ofta pauser i rodden. Stewarden tog otåligt ifrån
honom åran och grep sig själv an.
Halvvägs till ångaren upphörde gubben att pusta,
nickade åt Michael och sade:
»Den hund tillhöra stor vit herre på skonare.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
