Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ni ge mig tio fläta tobak», tilläde han efter lagom
lång paus för att låta upplysningen göra verkan.
»Mig ge dig en smäll på skallen», svarade
Doughtry muntert. »Vit herre på skonare migs micke god
vän. Just nu han på Makambo. Mig föra hund till
honom på Makambo.»
Gubben sade ingenting vidare, och fastän han
levde ännu i många år, nämnde han aldrig
mid-nattspassageraren i kanoten, som förde bort Michael.
Då han såg och hörde uppståndelsen på stranden
längre fram på natten, då kapten Kellar vände upp
och ner på hela Tulagi för att söka efter Michael,,
iakttog den enbente gubben en diskret tystnad. Vem
var han för att han skulle mocka gräl med
främlingarna, de vita herrarna som kommo och gingo
och flackade omkring och styrde och ställde.
Därvidlag var gubben ju på intet vis olik hela den
övriga mörkhyade melanesiska rasen. De vita
handlade efter oanade och outgrundliga syften och
metoder. De utgjorde en annan värld, överlägsna varelser
som utspelade sitt drama på en upphöjd scen, där
det ej förekom något verkligt enligt de svartas
föreställningar om det verkliga, och där de vita
männen rörde sig som drömgestalter och liknade
skuggbilder på världsalltets stora, hemlighetsfulla duk.
Som landgången var på babords sida, rodde Dag
Doughtry rundt till styrbord och lade till med
kanoten nedanför en öppen lucka.
»Kwaquel» ropade han dämpat en gång, två
gånger.
Vid det andra ropet förmörkades luckan av ett
huvud som tittade ner och sade i falsett:
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
