Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, vet ni, när jag spelar och han sjunger, så
är det en riktig duett i vad himmelslotsarna skulle
kalla religion eller gemenskap med Gud. När vi
sjunger tillsammans, får jag i mig religion och
kommer riktigt nära Vår herre. Och vet ni, det är
storartat. Storartat som jorden och havet och
himlen och alla stjärnor. Jag tycker mig då riktigt
förstå att vi, när allt kommer omkring, allesammans
ä’ av samma materia — ni, jag, Killeny Boy, bergen,
sanden, saltvattnet, maskar och flygfän, solar och
stjärnskott och flammande kometer ...»
Dag Doughtry hejdade sig nu i sin höga flykt,
ty orden räckte inte till längre, och dolde sin
förlägenhet bakom ett nytt skryt över Michael:
»Ja, tro mig, så’na hundar som han växer det
inte på träd. Visst har jag stulit honom. Han slog
an på mig. Och om det vore ogjort, skulle jag,
efter vad jag nu vet om honom, göra om det en
gång till, om det också skulle kosta mig ett ben.
En så’n hund är han.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
