Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde kapitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gubbe som uppriktigt trodde på att det låg skatter
begravna någonstädes på Söderhavets botten.
En gång, då Doughtry höll på att polera
ledstången i kajuttrappan, hörde han gubben tala med
Grimshaw och den amerikanske juden om sitt
ohyggliga ärr och fingrarna som voro borta. De hade
förplägat honom med extra drinkar i hopp att få
honom att prata bredvid munnen.
»Det var i storbåten», skrockade den gamla
rösten, så att det hördes upp i trappan. »Det
var på den elfte dagen sedan myteriet bröt ut. Vi
befäl höll ihop mot dem. Det var en enda vild
röra Vi voro alldeles uthungrade, men det var
värst med törsten. Det var om vattnet det började.
För ser ni, vi brukade slicka daggen från årbladen,
relingarna, tofterna och den inre bordläggningen.
Och var och en av oss hade sin specialitet i fråga
om det där daggslickandet. Så till exempel hörde
rorkulten och rorhuvudet och halva bordläggningen
i sittrummets styrbordssida till andre styrmannens
andel. Ingen av oss var nog ohederlig att jnte
respektera hans område. Tredje styrmannen var
en aderton års pojke, en präktig och rar pojke.
Han delade andre styrmannens bordläggning på
styrbords sida. De drogo ett streck för att
,utmärka gränsen, och medan de lapade i sig den
smula dagg som föll under nattens timmar föll det
ingendera in att överskrida gränsen. De va’
alldeles för hederliga.
»Men besättningen — nej. De grälade om
daggytorna, och en natt blev en av dem knivhuggen,
emedan han hade stulit på det där sättet. Men den
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
