Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finske styrmannen med de oskyldiga ögonen, som
alltjämt med lukten av skatten stickande i sina
näsborrar, med en falsk nyckel stal sig till fartygets
dagliga kurs ur kapten Doanes stängda låda, till
Ah Moy, kocken, som höll Kwaque på avstånd men
aldrig viskade en varning till de andra om den
risk de löpte genom den ständiga beröringen med
en som hade den ohyggliga sjukdomen.
Kwaque själv hade ingen tanke på, ingen oro för
saken. Han visste bara att sådant där kunde
människorna råka ut för ibland. Det vållade honom
knappt några smärtor, och det föll aldrig det
krushuvudet in att hans herre ej visste om det. Av
samma skäl misstänkte han aldrig skälet varför
Ah Moy höll honom på avstånd. Ej heller hade
Kwaque några andra bekymmer. Han dyrkade sin
gud framför alla andra havets och jungelns gudar,
och som han själv alltid fick vara i hans
närmaste närhet, var paradiset överallt där han och
hans gud, stewarden, befunno sig.
Och Michael. Ungefär på samma sätt som
Kwaque älskade och tillbad sin gud älskade och tillbad
han sexlitersmannen. För Michael och Kwaque var
deras dagliga och stundliga samvaro med Dag
Doughtry det samma som att oavlåtligt dväljas i
Abrahams sköte. Herrar Doanes, Nishikantas och
Grimshaws gud var en graverad gud vars namn
var Guld. Kwaques och Michaels var en levande
gud, vars röst alltid kunde höras, vars famn
alltid kunde vara varm och vars hjärta alltid kunde
klappa i tusen åtbörder och vidröranden.
Michaels största glädje var att sitta i timtal till-
ioo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
