Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den klumpiga Newfoundlandvalpen, som inte
tillhörde någon om inte skonaren Mary Turner själv,
ty ingen, varken av befälet eller besättningen,
påstod sig rå om honom, och alla förnekade att de
fört honom med sig ombord. Han kallades alltså
Scraps, och efter han inte var någons hund, var
han allas — till den grad att mr Jackson lovade att
slå skallen av Ah Moy om han inte gav valpen
mycket mat, medan Sigurd Halvorsen i skansen
gjorde vad han kunde för att slå skallen av Henrik
Gjertsen, då denne hade sparkat till Scraps. Ja,
än mer. Då Simon Nishikanta — en stor grov
kött-ftlump som alltid målade fina, intetsägande,
kvinn-folksaktiga akvareller — kastade sin däcksstol på
Scraps för att han drumligt nog slagit omkull hans
staffli, fick han ett sådant slag på axeln av
Grims-haws eldröda hand att han virvlade rundt och nästan
ramlade i däck och fick gå med ömma blånader i
flera dagar.
Fastän fullväxt var Michael så gladlynt och
självständig i sina tycken att han fann stort nöje i att
leka och rasa i oändlighet med Scraps. Hans
lekinstinkt var så stark — liksom hela hans
konstitution — att han ständigt lekte Scraps alldeles
döds-trött, så att han endast kunde ligga på däck och
flämta och skratta med sina frustande läppar och slå
på måfå i luften med sina matta framtassar för
att avvärja Michaels låtsat ursinniga angrepp. Och
detta trots det faktum att Scraps var minst tre
gånger större och tyngre än han och var lika
obetänksam och okunnig om tyngden av sina ben eller
sin bröstkorg som en ung elefant i ett blomster-
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
