Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och fann den lilla vita glimten av ljus och liv
uppflugen på kojkanten, där han spände ut sina
fjädrar, reste och lade ner sin rosenfärgade kam
och på äkta mänskligt språk svor över världens
ondska och fartygens och människornas
galenskaper.
Kakadoran steg upp på Doughtrys framsträckta
pekfinger, klättrade vigt uppför hans skjortärm, satt
sedan på hans axel med klorna så djupt begravna
i det mjuka tyget att det kändes i hullet därunder,
lutade huvudet till hans öra och sade i en ton av
tacksamhet och lättnad och på samma gång" som en
presentation av sig själv: »Corky, Corky.»
»Du hederspojke», kuttrade Doughtry.
»Famost!» svarade Corky med ett tonfall så likt
Doughtrys att han studsade.
»Du hederspojke», upprepade Doughtry och
tryckte sin kind och sitt öra mot papegojans befjädrade
och kamprydda huvud. »Och somliga inbilla sig
att det bara är människorna som räknas här i
världen!»
Ännu dröjde valen, och medan havet slickade
deras tår på däcket, som var i horisontalt läge, gav
Doughtry order att livbåten skulle firas ner. Ah
Moy hoppade ivrigt ner i fören. Men Doughtry
hade orätt i sin förmodan att den lille
kinaman-nens brådska berodde på rädsla för det sjunkande
fartyget. Vad Ah Moy lade an på var att få en
plats i båten så långt som möjligt från Kwaque
och stewarden.
De lade ut, röjde undan proviant och bagage från
tofterna och intogo sina platser. Ah Moy rodde
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
