Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den vackra skonaren, den vackra präktiga
skutan», klagade Gamle sjöbussen. »Aldrig har jag
sett en så fint riggad tremastare, och aldrig har en
tremastare varit en sådan liten satan till att lova upp
mot vinden.»
Dag Doughtry, som alltid levat utan fotfäste och
aldrig varit gift, lät sin blick glida ut över alla dessa
varelser, för vilka han nu bar ansvaret: Kwaque,
det svarta papuanska missfostret som han räddat
från att bli uppätet av sina kamrater; Ah Moy, den
lille kocken, vars ålder var problematisk inte bara
i fråga om ett eller ett par år utan kanske rent av
decennier; Gamle sjöbussen, den aktade, avhållne
och respekterade; den gänglige långe John, den
unge skandinaven med resning som en jätte och
sinne som ett barn; Killeny Boy, ett under bland
hundar; Scraps, den oförskämt dumma och
lun-siga valpen; Corky, den vitfjädrade lilla
livsklim-pen, skarp som en stålklinga och förföriskt inställsam
som ett förtjusande barn; och till och med
skanskatten, den blanka, brungula råttdödaren, som sökt
skydd mellan Ah Moys ben. Och till
Marquesas-öarna var det två hundra mil, och passadvinden,
som skulle hjälpa dem fram, hade mojnat, men
skulle lika säkert leva upp igen som att solen skulle
gå upp i morgon.
Stewarden drog en suck, och i hans minne dök
upp en tavla i en barnbok föreställande en gumma
som bodde i en sko. Han torkade svetten ur
pannan med aviga handen, och han fick ett svagt
medvetande av den domnade fläcken mellan hans
ögonbryn, i det han sade:
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
