Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i början växte långsamt och inte kändes, hade
blivit en dämpad, oavlåtlig smärta. Han kunde aldrig
sova en hel natt. Fastän han låg på sin vänstra
sida, väckte svulsten honom aldrig mindre än två
och ofta tre eller fyra gånger. Om icke Ah Moy
för längesedan skickats tillbaka till Kina av
immi-grationsmyndigheterna, kunde han ha sagt honom
meningen med denna svulst, liksom han kunde ha
sagt Dag Doughtry betydelsen av den växande döda
fläcken mellan ögonen, där de fina, vertikala
lejonvecken blevo allt tydligare. Han kunde också ha
sagt honom vad det var för fel med lillfingret på
hans vänstra hand. Doughtry hade först trott att
det var en sensträckning. Sedan hade han räknat
ut att det var kronisk reumatism framkallad av det
fuktiga och dimmiga klimatet i San Francisco. Det
var ett av skälen varför han åter ville komma ut
på sjön, där den tropiska solen skulle bränna
reumatismen ur honom.
Som steward hade Doughtry varit van att umgås
med män och kvinnor av de högre klasserna. Men
för första gången i sitt liv träffade han här i San
Franciscos undre värld sådana personer från de
övre lagren på fullkomligt jämlik fot. Ja, mer än
så, de voro angelägna att träffa honom. De sökte
honom. De gjorde sig till för honom för att få
sitta vid hans bord och bjuda honom på öl i var^
enda tarvlig kabaretlokal där Michael uppträdde.
De skulle ha bjudit honom på kolossalt dyra viner,
om han inte envist hållit fast vid sitt öl. Några av
dem ville bjuda honom hem till sig — »och ta
med er den märkvärdiga hunden, så att han får
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
