Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Såå», sade Walter Merrit Emory i tvärsäker ton.
»Var god och sätt er på den där stolen. Jag
kanske inte kan kurera er, men jag lovar att anvisa er
den lämpligaste vistelseorten, vad ni än lider av
för åkomma. — Miss Judson!»
Och medan den unga kvinnan i
sjuksköterske-dräkt satte Dag Doughtry i den emaljerade
kirurgstolen och lät honom intaga en bakåtlutad
ställning, doppade doktor Emory sina fingerspetsar i
den starkaste antiseptiska lösning han hade, och
inne i hans hjärna framträdde tydligt bilden av en
eftertraktad raggig irländsk terrier som gjorde
konster på sjömanskrogarna och lydde namnet Killeny
Boy.
»Ni har reumatism på flera ställen än i ert
lillfinger», sade han till Doughtry. »Jag slår vad om
att det är en angripen fläck här på er panna. Ett
ögonblick, om jag får be. Ge mig ett tecken, om
jag gör er illa. Sitt annars stilla, ty jag vill inte
att det skall göra ondt. Jag vill bara se om min
diagnos är riktig. — Så där ja. Rör på er, om
ni känner något. Reumatism har underliga
nycker. Lägg märke till det här, miss Judson; jag
slår vad om att denna form av reumatism är något
nytt för er. Se. Han känner ingenting. Han tror
att jag inte har börjat än.»
Och medan han talade, gjorde han med
intresserad min något som Dag Doughtry inte hade någon
aning om och som Kwaque nästan trodde att han
såg i en dröm, så overkligt och omöjligt föreföll det.
Doktor Emory undersökte med en grov nål den
mörka fläcken midt i de vertikala lejonvecken. Och
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
