Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varelser voro petrificerade i det ömsesidiga
stirrandet hos jägaren och villebrådet, rövaren och bytet.
Detta stirrande varade i många minuter tills
huvudet i dörren hastigt försvann. Om en fågel kunnat
sucka, skulle Corky ha suckat. Men han gjorde
icke en rörelse, medan han lyssnade efter de
långsamma släpiga stegen av en människa som gick
förbi och avlägsnade sig nedåt farstun.
Flera minuter gingo, och precis lika oförmodat
visade sig synen åter — icke bara huvudet denna
gång, utan hela den kantiga kroppen, som gled
in i rummet och slog sig till ro midt på golvet,
ögonen ruvade över Corky, och hela kroppen var
stilla utom den långa svansen som vajade från den
ena sidan till den andra och tillbaka igen på ett
knyckigt, vredgat men enformigt sätt.
Utan att ta sina ögon från Corky närmade katten
sig långsamt och stannade på knappt sex fots
avstånd. Svansen vajade fram och tillbaka, ögonen
lyste som juveler i den starka dagern från fönstret
midtemot, och de vertikala pupillerna drogo ihop
sig till knappt synliga svarta streck.
Och Corky, som ej uppfattade döden lika klart
som en människa, var dock ej alldeles omedveten
om att slutet på allting var nära. Då han såg katten
huka ner sig till språng, förrådde Corky, vilket
modigt litet liv han än var, sin naturliga rädsla.
»Corky 1 Corky!» ropade han klagande till de blinda
och döva väggarna.
Det var hans nödrop till hela världen och alla
makter och ting och tvåbenta människovarelser och
Steward i synnerhet, och Kwaque och Michael. Inne-
206
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
