Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
prövningar. Hon plågades av hunger, och hunger
tärde hennes magra spenar som skulle ha varit fulla
för de sju klena och jamande ungarna, hennes egen
avbild, utom att deras ögon ännu ej voro öppnade
och att de voro komiskt osäkra på sina mjuka unga
ben. Smärtan i spenarna och hennes drifts styng
påminde henne om dem, hon såg dem för sig i
en syn, hennes hjärnas fina vindlingar trollade fram
dem för henne, hon tyckte sig se dem genom den
trasiga källarventilen, i den mörka sopvrån under
trappan där hon hade smugit sig in och gjort sig
ett rede.
Denna syn och hungerns bett hetsade henne på
nytt, så att hon drog ihop kroppen och mätte
avståndet för ett hopp. Men Corky var åter sig själv.
»Fan anamma! Fan anamma!» ropade han så
gällt och krigiskt han kunde, i det han ursinnigt
ruggade upp sig mot vildkattan där nere, så att
hon överraskad kröp ihop, tryckte sig mot golvet,
lade ner öronen och piskade med svansen, medan
hon såg sig omkring i rummet för att med ögonen
genomtränga dess mörkaste vrår och upptäcka
människan, vars röst hade ropat så där.
Allt detta gjorde vildkattan, fastän hennes sinnen
bestämt sade henne att detta mänskliga ljud hade
kommit från den vita fågeln uppe på fönsterbrädet.
Spyflugan dunsade åter mot den osynliga
fängelseväggen under den tystnad som nu inträdde.
Vildkattan beredde sig och gjorde med plötslig
beslutsamhet ett hopp — upp till det ställe, där Corky
hade suttit för en bråkdel av en sekund sedan.
Corky hade raskt glidit åt sidan, men just som han
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
