Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stilla havet, och kalla vindar och täta dimmor tjöto
och vältrade sig melankoliskt fram över
sanddynerna. Dit gjordes inga utflykter med matkorgar,
ej heller sökte småpojkar fågelbon eller lekte
indianer där. Den enda kategori som förirrade sig dit
var självmördarna som, trötta på livet, sökte upp
det mest melankoliska landskap som lämplig
skådeplats för sitt avsked från världen. Och efter ett
sådant avsked gjorde de ju aldrig om besöket.
Utsikten från fönstren var icke upplivande. En
kvarts mil åt vardera hållet, inne i fördjupningen
mellan de låga sandkullarna, kunde Dag Doughtry
se vakternas skyllerkurar och dem själva,
beväpnade och mera benägna för att döda än att lägga
händerna på någon rymmande pestsjuk, ännu
mindre att diskutera med honom det kloka i att
återvända till fängelset.
Bortom vad man såg från fönstren i sjukhusets
fyra väggar stodo träd. Det var feberträd, men icke
de majestätiska monarker som deras bröder äro i
sitt naturliga tillstånd. Avsiktligt illa planterade,
avsiktligt illa skötta, avkvistade och ibland
upprepade gånger avkvistade av sin fientliga omgivning,
liknade de en stapplande skara invalider och sträckte
ut sina knotiga och förkrympta grenar i luften, som
om de vridit sig i dödskamp. De voro ej högre
än buskar och förbrukade det mesta av sin näring
i rötterna som kröpo mot havet genom den
otillräckliga sanden för att finna rotfäste mot den
ständiga blåsten.
.Ej ens så långt som till skyllerkurarna fingo
Doughtry och Kwaque utsträcka sina promenader.
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
