Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på Michael. Detta underkastade han sig, fastän
det tråkade ut honom, men vad som plågade honom
alldeles olidligt var de hycklade smekningar och
ömma ord som Del Mar slösade på honom. Han
kände till deras kalla oärlighet, ty om kvällen, då
han togs in i Del Mars hytt, hörde han endast de
kalla, fräna tonfallen, förnam endast det hotande i
den andres sätt, kände, då han berördes av den
andres hand, endast en hårdhet och en skärpa som av
trä och järn, ty där fanns icke en skymt av ömhiet
eller hjärtevärme.
Den där mannen hade två ansikten, två sätt att
vara. Ingen ädelboren hade mer än ett ansikte och
ett sätt. En ädelboren, en varmblodig så att säga
var alltid uppriktig. Men i denna plebej fanns ingen
Uppriktighet, utan endast en avgjord oärlighet. En
ädelboren är lidelsefull på grund av sitt varma blod.
Men hos denne plebej fanns ingen lidelse. Hans blod
var kallt liksom hans beräknande natur, han gjorde
ingenting utan avsikt. Allt detta tänkte Michael
inte, han endast handlade därefter, liksom alla andra
varelser handla på grund av sympati eller antipati.
Den sista kvällen ombord förlorade Michael sin
aristokratiska självbehärskning mot denne
kallblodige man. Det blev strid. Men Michael hade inga
utsikter att segra. Han rasade kungligt och slog
kungligt, upprepade sina anfall sedan han två
gånger fått boxstötar nedanför örat och domnat av.
Hur snabb Michael än var till att bita
Söderhavs-negern i benen, kunde han ej hugga tänderna i
denne man, som i sex år tränat sig på djuren hos
Harris Collins. Så att då han kom störtande med1
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
