Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fram och stannade bredvid Michaels, såg han att
den var högt lastad med hundburar. Det var
trettiofem hundar av alla slags raser, de flesta av blandras,
och att de voro långt ifrån glada visade de tydligt.
Somliga tjöto, andra gnällde, andra morrade och
visade tänderna åt varandra mellan spjälorna, och
många iakttogo en dovt förtvivlad tystnad. Några
slickade och skötte om sina fotskador. Mindre
hundar som ej voro stridslystna voro hoppackade två
eller flera i en bur avsedd för en. Ett halvt dussin
vinthundar fingo trängas i en större bur som alls
inte var tillräckligt rymlig.
»Det där är så’na där hundar som hoppa», sade
den förste stationskarlen. »Och se så de ä’
hoppackade. Peterson vill inte betala för flera kollyn
än han är tvungen till. De ha inte hälften så stort
utrymme som de behöva. Det måste vara ett helvete
för dem, från det de lämna den ena orten tills
de komma till den andra.»
Men vad stationskarlen inte visste, det var att
helvetet ej var mindre svårt i städerna, att
hundarna där ännu voro inspärrade i sina för trånga
fängelser, att de faktiskt voro livstidsfångar. De
släpptes sällan ut ur burarna annat än för att
uppträda. Ur affärssynpunkt lönade det sig icke att
vara rädd om dem. Eftersom blandrashundar voro
billiga, var det billigare att köpa nya, då de dogo,
än att ge dem en så omsorgsfull skötsel att man
hindrade dem från att dö.
Vad stationskarlen inte visste men som Peterson
visste, det var att av dessa trettiofem hundar icke
en enda fanns kvar av den trupp som först givit sig
23 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
