Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugusjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att han, om han velat, skulle ha kunnat springa
uppför insidan av ringen, tvärsöver dess överdel
och ner igen, som en fluga i taket, och gjort det
om och omigen, flugit rundt och slutligen kastat
sig ut ur ringen. Men han ville icke, och varje
gång, då han inte strax i början lyckades komma
ut ur rännan, ramlade han ner, då den svängde
rundt, och gjorde sig mycket illa.
»Det är inte för att jag tror att det var sådant
här Harry menade», sade Collins under
experimenten till sina biträden, »utan emedan jag därigenom
vill få en vink om hans specialitet, vad i Guds namn
det nu kan ha varit som stackars Harry kommit
under fund med.»
Av kärlek, om hans älskade gud Steward önskat
det, skulle Michael ha försökt lära sig dessa konster
och lyckats med de flesta av dem. Men här i
Cedarwild fanns ingen kärlek, och hans egen
full-blodsnatur kom honom att hårdnackat vägra göra
av tvång vad han gladeligen skulle ha gjort av
kärlek. Och som Collins ej var någon
fullblods-människa, blev resultatet att vilda
sammandrabbningar ofta förekommo mellan dem. I dessa duster
hade Michael inga utsikter att segra, det kom han
snart under fund med. Han var alltid dömd till
nederlag. Redan innan han började var han
övervunnen efter alla konstens regler. Icke en enda
gång kunde han hugga tänderna i Collins eller
Johnny. Han var för klok för att fortsätta med en
strid, där han alldeles säkert skulle ha blivit
krossad till kropp och själ och drivits till vanvett. I
stället drog han sig tillbaka inom sig själv, blev
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
