Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugusjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vresig och stel, men han visade sig aldrig krypande
efter nederlaget, utan var alltid färdig att morra
och resa ragg för att ge till känna att han inom
sig var sig lik och okuvad; men aldrig gjorde han
sig skyldig’ till något utbrott av vildt raseri.
Efter en tid blev han kvitt Johnny och kedjan
och tillbragte alla Collins’ timmar tillsammans med
honom på arenan. Han visste av bitter
erfarenhet att han måste följa Collins överallt, och han
följde honom och hatade honom ständigt och
förgiftade långsamt och omärkligt sig själv med sin
egen galla, som under trycket av hans hat ej fick
göra tjänst på naturligt sätt.
Ingen kunde se några yttre symptom av detta,
tack vare hans präktiga, sunda kroppskonstitution.
Eftersom verkningarna måste yppa sig
någonstä-des, var det hans själ eller ande eller natur eller
hjärna eller yttringar av medvetande som röjde dem.
Han slöt sig alltså mer och mer inom sig själv och
försjönk i mörkt grubbel. Allt detta var själiskt
osundt. Han, som hade varit så gladlynt, till och
med gladlyntare än sin bror Jerry, började bli dyster,
retlig och vresig. Han kände ej längre någon lust
att leka, rasa, ströva omkring. Hans kropp blev
lika lugn och behärskad som hans hjärna.
Liv-dömda människor bli så där stilla i fängelset. Han
kunde stå i timtal bakom Collins, ointresserad,
ohyggligt uttråkad, medan Collins pinade någon
bastardhund med att försöka lära honom ett
konststycke.
Michael fick bevittna många sådana tortyrscener.
Det var vinthundar, som gjorde höga hopp och voro
26 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
