Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugusjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanske fyrtio år, (men såg ut att vara sextio. Han
hade ett vissnat ansikte med djupa, lodräta fåror,
som tycktes ha inristats där av något annat vildt
djur än han själv.
»Gamle Hannibal håller på att bli galen», lydde
hans rapport.
»Dupiheter», sade Harris Collins. »Det är ni som
håller på att bli gammal, det är alltsammans. Han
har fått övertaget. Det skall jag bevisa er. Kom
med, allesammans. Vi ska ta en kvart från arbetet,
och jag skall visa er något som ingen har sett på
någon djurföreställning. Det skulle inbringa tio
tusen i veckan var som helst... men det skulle inte
bli långvarigt. Gamle Hannibal skulle vända
näsan i vädret av bara förödmjukelse. — Kom med,
allesammans! Femton minuters rast!»
Och Michael följde sin senaste och
fruktansvärdaste husbonde hack i häl, och dessa båda anförde
tåget av biträden och besökande dressyrpampar
som följde efter. Det var en känd sak att då Harris
Collins uppträde, gjorde han det endast inför
eliten, de högsta spetsarna inom dressyrvärlden.
Lejon- och tigerskötaren, som ärrat sitt ansikte
med sin egen vilddjursnaturs klor, jämrade sig
protesterande, då han såg sin principal bereda sig att
gå in i Hannibals bur, ty förberedelserna bestodo
endast i att han beväpnade sig med en kvastkäpp.
Hannibal var gammal, men han var känd för att
vara det största fångna lejonet, och han hade icke
förlorat sina tänder. Han gick fram och tillbaka i
buren, tungt och vaggande på fångna djurs vanliga
sätt, då den oväntade publiken plötsligt ställde upp
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
