Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugusjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen betyder bara: »Jag ger mig. För all del,
låt mig vara. Det gör förtvivlat ondt i nosen. Jag
skulle gärna vilja komma åt dig, men jag kan
inte. Jag skall göra allt vad du vill, och jag skall
vara förfärligt snäll, men slå mig inte på min
stackars mörbultade nos.»
»Men människan är djurens konung och kan inte
vara så beskedlig. Visa att du är husbonde, bulta
in den lärdomen. Sluta inte, då djuret ger sig.
Låt det svälja medikamenterna och slicka skeden.
Låt det kyssa din fot, som du håller på dess nacke.
Låt det kyssa käppen som slår... pass på nu!»
Och Hannibal, det största lejon, som levde i
fångenskap, med alla sina tänder i behåll, som blivit fångad
i jungeln sedan han var fullväxt, en riktig djurens
konung, drog sig ännu längre tillbaka för den
hotande kvastkäppen i händerna på en liten
karlstackare, och kröp ännu mera ihop i vrån. Han krökte
ryggen i bågform, så att han omöjligen kunde ta
ett språng, böjde allt mer och mer hjälplöst ner
huvudet under bröstet, vilade med sin tyngd på
armbågarna och skyddade sin stackars nos med
sina väldiga tassar, som med ett enda slag kunde
ha’ drivit Collins’ själ ur kroppen.
»Nu blir han kanske opålitlig», tillkännagav
Collins, »men han skall i alla fall kyssa min fot och
käppen. Se på nu!»
Han lyfte och sträckte fram sin vänstra fot, icke
tveksamt och på försök, utan raskt och bestämt,
och satte den på lejonets nacke. Käppen höjdes
till slag, före lejonets nästa eventuella handling,
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
