Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
påk i handen. Jag fick en mexikansk pojke
fördärvad av dem. Han var också en ilsken krabat.
Men de fingo omkull honom och hade så när ätit
upp honom. Doktorerna stucko honom på över fyrtio
ställen och sprutade honom full med Pasteurs serum
för vattuskräck. Han kommer alltid att halta på
sitt högra ben efter den där kalabaliken med
hundarna. De voro ena riktiga vidunder, det påstår
jag. Men ändå togs kapten Roberts emot med
dundrande applåder, så snart ridån gick upp.
Hundarna störtade sig över honom, och det såg ut som
om de älskat honom in i bleka döden. Älskade de
honom verkligen? Nej, de hatade honom. Jag har
sett honom här i buren i Cedarwild gå in midt
ibland dem med en knölpåk och opartiskt nästan
prygla livhanken ur dem allesammans. Nej, de
älskade honom inte. Litet anisfrö var det lockmedel han
använde. Han stänkte anisolja på små köttbitar
och stoppade dem i fickorna. Men ett sådant knep
skulle inte ha gjort någon effekt på publiken, om
inte hans hundar varit så kolossalt stora. Det var
deras jättedimensioner som gjorde susen. Om det
varit vanliga hundar, skulle det hela bara ha tagit
sig dumt ut. För resten gjorde de inte sina konster
för anisens skull. De gjorde dem för kapten Roberts
påk. Han var inte god att tas med.
»Han brukade säga att konsten att dressera djur
var det samma som konsten att sätta skräck i dem.
Ett av hans biträden berättade mig efteråt en otäck
historia om honom. De hade en månads sejour i
Los Angeles, och kapten Roberts fick i sitt huvud
att han skulle låta en hund balansera med en sil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
