Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig de enklaste saker som en varietéhund måste
kunna, och Collins hade nu gått ifrån honom och
styrt kosan till en annan del av arenan, där mani
höll på att öva in en aporkester på ett slags estrad.
Förskrämda och uppstudsiga tvingades aporna det
oaktat att agera, ty de voro fastbundna vid sina
stolar och instrument och de rycktes och knycktes
hit och dit av ståltrådar som voro fastgjorda vid
deras kropp. Orkesteranföraren, en ondsint
gammal aphanne, satt på en vridbar stol vid vilken
han var säkert fastsurrad. Då han petades ner
från estraden med långa käppar, blev han utom
sig av raseri. På samma gång snurrade hans stol
rundt, tack vare en repattiralj. För publiken skulle
det se ut som om han vore ursinnig över att hans
musikanter spelade så illa. Och hans vrede skulle
göra stor komisk effekt. Collins sade:
»En aporkester gör alltid lycka. Den framkallar
skratt, och skratt är det samma som pengar.
Människorna skratta åt aporna, emedan de ä’ så lika
dem, men människan har ändå övertaget och
känner sig överlägsen. Antag att vi gå tillsammans på
gatan, ni och jag, och ni halkar och faller.
Naturligtvis skrattar jag. Det är därför att jag är den
överlägsne i det fallet. Jag föll inte omkull.
Likadant om hatten blåser av er. Jag skrattar emedan
ni håller jakt på den nedåt gatan. Jag är
överlägsen. Min hatt sitter kvar på huvudet. Likaså
med aporkestern. Allja dumheter den begår göra
att vi känna oss överlägsna. Vi se inte oss själva
så där dumma. Därför betala vi för att se aporna
bära sig dumt åt.»
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
