Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var knappast aporna som dresserades. Det
var snarare en dressyr av karlarna som skötte den
dolda mekanism varmed apornas rörelser
reglerades. Det var det Harris Collins lade an på.
»Det finns intet skäl varför ni inte skulle kunnla
tvinga dem att spela en riktig melodi. Det beror
på er och ert sätt att rycka i trådarna. Vi ska pröva
på. Låt oss försöka med någonting som vi alla
kan. Och kom ihåg att den riktiga orkestern
hjälper till. Nå, vad kan ni nu allesammans? Något
enkelt och som hela publiken också kan?»
Han blev mycket intresserad av att
utexperimen-tera denna idé och lånade en cirkusryttare, vars
konst bestod i att spela fiol stående på ryggen av
en galopperande häst och slå volter på denna
ostadiga estrad, allt under det han fortfor att spela
fiol. Han lät denne man spela enkla, långsamma
melodier, så att hans biträden kunde hålla takten
och rycka i trådarna så att det blev den rätta
melodien.
»Om ni begå någon alltför grov faute», sade
Collins till dem, »ska ni rycka i alla trådarna som
galningar och peta till orkesteranföraren och låta
honom snurra rundt. Det framkallar alltid dånande
skrattsalvor. De tro att han har riktigt musiköra
och är ursinnig för att hans orkester spelar falskt.»
Midt under arbetet kommo Johnny och Michael
gående.
»Karlen säger att han inte ens vill ha honom till
skänks», rapporterade Johnny för sin herre.
»Jaså, sätt då in honom i buren igen», befallde
Collins hastigt. »Pass på nu, ni andra! ’Hem, kära
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
