Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hem!’ Börja ni, Fisher! Och de andra följa noga
med. — Det är bra. Låt honom röra på huvudet
och armarna så att det passar in med melodien.
— Fortare, Simmons. Ni släpar efter hela tiden.»
Då hände det. I stället för att genast lyda order
och leda Michael tillbaka till hundburarna stannade
Johnny kvar i hopp att få se orkesteranföraren snurra
rundt på stolen och träta på musikanterna. En
meter från det ställe där Michael satt spelade
fio-listen »Hem, kära hem» långsamt, korrekt och med
starkt patos.
Och Michael kunde ej göra annat än vad han
gjorde. Han kunde lika litet låta bli som han kunde
låta bli att morra, då man hötte åt honom med
käppen, eller som han kunnat låta bli att fördärva Dicks
och Daisy Bells nummer då han hörde »Bölja, bär
mig bort»; han kunde lika litet tiga som Jerry på
Ariels däck kunde tiga då Villa Kennan slog
armarna om honom, svepte in honom i sitt härliga hår
och med sin sång lockade hans minne tillbaka till
urtiden och kamratskapet med den stora
hundhjorden. Det var på samma sätt med Michael som
med Jerry. Musiken var ett trollmedel som alstrade
drömmar. Även han kom ihåg de förlorade
kamraterna och sökte dem, sökte de kala snökullarna
och stjärnorna som glimmade på himlen genom
nattens kalla mörker, hörde det svaga tjut, som
besvarade hans eget tjut, bortifrån andra snöbetäckta
kullar, där hundhjorden församlade sig. Hjorden
var sprängd; i tusentals år hade Michaels
förfäder levat vid människornas eldar men han mindes
dem alltid, då rytmens kraft strömmade igenom ho-
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
