Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bergen och fälten, om det kan kallas ett förhållande
till en sak att man icke alls ser på den.
»Du tycks inte vara förtjust i landet, Michael?»
sade Harley.
Han såg upp, då han hörde sitt gamla namn,
och svarade med att lägga ner öronen ett litet
grand och vidröra Harleys axel med nosen.
»Inte heller tycks han vara fallen för
vänskaps-betygelser», ansåg Villa. »Åtminstone inte som
Jerry.»
»Vänta tills de båda träffas», smålog Harley. »Då
kommer Jerry att bli livad för två.»
»Om de komma ihåg varandra efter så lång tid»,
sade Villa.
»Det gjorde de i Tulagi», påminde han. »Och då
voro de fullvuxna och hade inte sett varandra sedan
de voro valpar. Kom ihåg så de skällde och
galopperade av och an på stranden. Michael var den
livligaste. Åtminstone väsnades han dubbelt så
mycket som den andre.»
»Men nu förefaller han förskräckligt åldrad och
stukad.»
»Tre år ha väl lugnat honom», sade Harley.
Men Villa skakade på huvudet.
Då bilen stannade utanför huset och Kennan
steg ur först, hörde Michael ett icke så alldeles
obekant gladt välkomnande hundskall. Det glada
skallet övergick i en misstänksam och avundsjuk
morrning då Jerry på Harleys smekande hand
kände lukten av den andra hunden. I nästa ögonblick
hade han upptäckt att luktens upphov fanns inne
i bilen, och han hoppade upp i den. Morrande
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
