Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var så många år sedan Michael sprungit med
en annan hund att Jerrys invit först icke gjorde
något intryck på honom. Men en sådan
kapplöpning är ju hundars vanliga sätt att uttrycka glädje
och vänskap, och han hade i ovanligt hög grad
fått denna böjelse i arv efter Terrence och Biddy,
det kapplöpande älskande paret på Salomonsöarna.
Nästa gång Jerry gav honom ett lätt slag med
tassen, skällde och kilade bort i en lockande
halvcirkel, följde Michael ofrivilligt och långsamt efter
honom. Men Michael skällde icke, och efter fem
sex språng tvärstannade han och såg på Villa och
Harley för att fråga dem om lov.
»Gå på du, Michael», ropade Harley muntert och
vände sig med flit bort för att hjälpa Villa ur bilen.
Michael tog till att springa igen och fick en
dunkel påminnelse om forna fröjder då han stötte bogen
mot Jerry som höll sig tätt intill honom, medan de
sprungo sida vid sida. Men Jerry var gladast,
liksom han var vildast till att springa, galoppera,
knuffas, vrida och vränga på kroppen, spetsa öronen
och uppge muntra små tjut. Och Jerry skällde, men
det gjorde icke Michael.
»Förr skällde han», sade Villa.
»Mycket mer än Jerry», ifyllde Harley.
»Det ha de tagit ur honom», sade hon. »Han
måste ha utstått förfärliga lidanden, efter han inte
längre kan skälla.» — —
Den gröna californiska våren hade övergått till
gyllenbrun sommar innan den alltid kringströvande
Jerry hunnit göra Michael bekant med de avlägs-
369
Michael, Jerrys bror.
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>