Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iver på en ekorre som tagit sin tillflykt till ett träd
fyrtio fot över marken. Michael såg på och
lyssnade, men deltog aldrig i sådana upptåg.
Likaså såg han på då Jerry utkämpade
förskräckliga och komiska bataljer med Norman Chief, den
stora percheronhingsten. Det var endast lek, ty
Jerry och Norman Chief voro beprövade vänner,
och fastän den stora hästen med bakåtlagda öron
och mulen öppen till bett förföljde Jerry i vild
galopp rundtorn hagen, var det icke för att göra honom
illa, utan endast för att spela sin roll i den låtsade
striden. Men inga inviter av Jerry kunde förmå
Michael att delta i leken. Han nöjde sig med att
sitta utanför inhägnaden och se på.
»Varför skulle jag leka?» kunde Michael ha frågat,
han som hade fått all leklust tagen ifrån sig.
Men då det gällde allvarligt arbete, var han till
och med före Jerry. På grund av hov- och
mul-sjuka och svinpest voro främmande hundar tabu
på Kennans ranch. Det dröjde ej länge förr än
Michael kommit under fund med detta, och med
drevhundar gjorde han processen kort. Utan ett
varnande skall eller en morrning rusade han på
dem alldeles dödstyst, bet dem, kastade omkull dem
på marken och körde bort dem. Det var som att
tukta negrer, en tjänst han gjorde de gudar han
älskade och som ville att han skulle tukta dem.
Ingen vildt lidelsefull kärlek som den han hyst
för Steward erfor han för Villa och Harley, men
han fick småningom en stark och lugn tillgivenhet
för dem. Han förnekade ej sin natur genom ^tt
uttrycka den med att vrida och slingra sig och
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
