Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillfällen, då Jerry skällde, lade Michael sig
uttråkad och väntade tills duetten var över. Han skällde
ej heller då han angrep främmande hundar som
strövade omkring på ägorna.
»Han slåss som en veteran», anmärkte Harley
sedan han åsett ett sådant slagsmål. »Han är
kallblodig. Det finns ingen hetsighet hos honom.»
»Han är gammal i förtid», sade Villa. »Han har
ingen leklust längre och ingen längtan efter att
tala. Men jag vet i alla fall att han tycker om
dig och mig...»
»Fastän han inte visar det i ord och åthävor»,
inföll hennes man.
»Du kan se det lysa i hans lugna ögon.»
»Det påminner mig om en av de överlevande
från löjtnant Greeleys expedition som jag kände»,
sade han. »Han hade tagit värvning som soldat
och var en av de få som kommo tillbaka med livet.
Han hade gått igenom så mycket att han var lika
stukad som Michael och lika tystlåten. Han tråkade
ut de flesta människor; de kunde inte förstå
honom. Förhållandet var naturligtvis alldeles det
motsatta. De tråkade ut honom. De visste så litet om
livet som han kände till på sina fem fingrar. Och
man kunde knappt få ett ord ur honom. Det var
inte för att han hade glömt bort hur man skall
tala; han insåg inte något skäl för att tala då ingen
förstod honom. Han var en tvärvigg på grund av
alltför bittra erfarenheter. Men man behövde bara
iaktta hans avskräckande stelhet för att veta att
han hade gått igenom tusen helveten, däribland
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
