Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na kläder, hans vildt flammande ögon och hur
gråblek han var under det toviga skägget.
Den förhyrda hästen var med rätta ovillig att
göra språnget utför branten. Alltför pinsamt
medveten om hur ondt det skulle göra i hans
spatt-brutna ben och reumatiska leder borrade han ner
hovarna i den branta sluttningens mossa och tog
endast ut språnget för att inte stupa. Men ändå
stötte han med bogen emot den konstrande fuxen
där nere och slog omkull denne. Harley Kennan
bröt sitt ben, då det fjättrades mellan hästens kropp
och marken, och fuxen, som vred sig och
sprattlade då han ramlade omkull, bröt sin rygg.
Den av en hel väpnad befolkning förföljde
mannen fann till sin stora förargelse att även Harley
Kennan, hans sista offer, var vapenlös. Han steg
av hästen, och i sin förbittring och besvikelse
sparkade han den hjälplöse mannen i sidan. Han hade
dragit tillbaka sin fot till ännu en spark, då Michael
grep in och högg sina tänder i benet, som stod i
begrepp att sparka.
Med en svordom ryckte mannen loss sitt ben,
varvid Michaels tänder sleto stycken ur både hans
kött och hans byxor.
»Bra, Michael!» ropade Harley där han låg
hjälplöst fängslad under hästen. »Hej, Michael!»
fortfor han och föll in i negerspråket: »Kör den vit
massa till helvete micke fort!»
»Först skall jag sparka livhanken ur er!» väste
mannen mellan tänderna.
Men hur vilda hans ord och åtbördor än voro,
var han nästan gråtfärdig. Den långa förföljelsen,
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
