Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara någon hemsk hämnare från det
hemlighetsfulla landet utanför livet, utposterad för att anfalla
och göra ände på honom på denna väg som
alldeles säkert var hans dödsväg? Hunden var icke
verklig. Han kunde inte vara någon hund. Det
fanns ingen hund som kunde ta emot ett piskrapp
utan att blinka eller rycka till.
Ytterligare två gånger parerade han hundens
angrepp med skickligt utdelade piskrapp. Och
hunden fortsatte lika säkert och lika tyst. Mannen
gav vika för sin skräck, bearbetade hästens gamla
revben med klackarna, slog honom över huvudet
och under buken med ridspöet tills han
galopperade så som han ej hade galopperat på åratal.
Skräcken grep även denna slöa häst. Det var icke skräck
för hunden, som bara var en hund, det visste han,
utan skräcken för ryttaren. Under det förflutna
hade hans knän brutits och hans leder styvnat för
alltid genom berusade och galna ryttare som hyrt
honom från stallet. Och här var en ny sådan berusad
och galen ryttare — ty hästen kände mannens skräck
—, som plågade hans revben med sina grova klackar
och slog honom obarmhärtigt över ansikte, nos och
öron.
Hästens starkaste fart var ej särdeles stor, ej
tillräcklig för att distansera Michael, men den var
tillräcklig för att endast ge den senare sällsynta
tillfällen att göra utfall mot mannens ben. Men varje
angrepp möttes av det oundvikliga piskrappet som
genom själva sin kraft hejdade honom i luften.
Ehuru hans tänder varje gång slogo samman farligt
nära mannens ben, föll han varje gång till marken,
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
