Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiosjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tror jag sannerligen att den där galningen skulle
ha sparkat livhanken ur mig, som han lovade.»
»Jag välsignar dem båda två», utropade Villa
med strålande ögon och hennes hand grep hastigt
mannens och tryckte den med innerlig tacksamhet.
»Ingen har ännu sagt det sista ordet om allt det
underbara hos hundarna», tilläde hon, i det hon
betvingade sin rörelse och blinkade hastigt för att
hindra dem att fuktas.
»Det sista ordet om allt det underbara hos
hundarna skall aldrig bli sagt», svarade Harley, i det
han besvarade tryckningen av hennes hand och
släppte den för att hjälpa henne att behärska sig.
»Och just därför ha vi nu något att säga»,
smålog hon. »Jerry, Michael och jag. Vi ha övat
det i hemlighet för att överraska dig. Det är
dox-ologien, en hymn till Guds ära. Skratta inte. Det
skall inte vara någon vits. *»
Hon lutade sig fram från stolen där hon satt och
drog Michael till sig så att han satt mellan hennes
knän; hon höll bägge sina händer om hans huvud
och hans nos var halvt begravd i hennes hår.
»Nu, Jerry!» ropade hon i kommandoton som en
sånganförare, och Jerry vände påpassligt på
huvudet, såg på henne, smålog förstående med ögonen
och väntade.
Det var Villa som började och slog takten till
lovsången, men hundarna stämde snart in med sitt
milda, mjuka tjut, om det kan kallas tjut, som var
så mildt och mjukt och rent. Och allt vad som
* Det grekiska ordet doxa — ära; det engelska dogs = hundar.
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
