Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 100 —
6. MARION.
Våren 1862 stod den fransk-spansk-engelska
expeditionskåren på mexikansk mark. Till större strider
hade det ännu ej kommit, ty förarna i de olika
truppavdelningarna förhandlade alltjämt med president
Jua-rez. Konventionen av Soledad — en liten by på vägen
från Veracreuz till Puelba och Mexiko — hade slutits
och ett vapenstillestånd hade överenskommits.
Monsieur Lamothe var numera dystrare och tystare
än någonsin. Det var en vacker höstdag, då
fransmannens dotter red upp på stigen, som förde från San
Martin till faderns hacienda. Hon hade tidigt brutit upp
för att köpa litet av varje för hushållet. Av den
orsakens skull ledsagade henne några indianer med
mulåsnor.
Marion, som satt säkert och elegant i sadeln, såg
missnöjd ut. Hon var uttråkad. Hon hade det sista
året blivit fylligare och längre, så att hon nu var en
ståtlig och imponerande dam.
Plötsligt upplivades hennes ansikte. Hon hörde
bakom sig en mulåsnas hovslag och tycktes veta vem
ryttaren var.
Och verkligen, det var en bekant, som den senaste
tiden varit en nästan daglig gäst i haciendan, det var
Alfonso de Toledo, Inez bror.
Den unge mannen såg ännu blekare och smärtare ut
än förut. Omkring munnen syntes ett bittert och
svårmodigt drag. Han red skarpt, till dess han kommit
bredvid Marion, som besvarade hans hälsning med ett
vänligt leende. Don Alfonso betraktade henne
uppmärksamt men det låg något sorgset i hans blick.
Marions ansikte blev så mycket gladare, nu
tyckte hon inte längre, att det var tråkigt.
Samtalet, som till en början icke ville komma i gång,
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
