Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Erikson i Rydboholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man säger, en frank karl. ”Leben und leben
lassen!” var hans grundsats. Han höll ett mycket
gästfritt hus och hans hand var aldrig sluten för
behöfvande och för allmännyttiga företag. Då
nöden i Mark under det amerikanska kriget, då
bomullsimporten till Europa var afstängd, var som
störst, stod hans namn först på de listor, som
cirkulerade för att bereda den fattiga befolkningen
något understöd, och hjälpen gafs i tusental
kronor och hundratal tunnor spannmål. Sven
Erikson var äfven en god husbonde i detta ords
vackraste bemärkelse, och ingen af hans underhafvande
gick någonsin ohulpen från hans dörr. Hans
stolthet var att hafva de vackraste kreatur och de
frikostigast aflönade torpare och arbetare inom länet.
Flärdfri och enkel, bar han länge sin
marbodräkt och utbytte den först i slutet af 1840-talet,
och sedan han blifvit vasariddare, vid högtidliga
tillfällen mot en svart bonjour — frack begagnade han
aldrig. En dag under kompaniskapet med Francke
kom Erikson till Göteborg, och kompanjonen stälde
till stor middag för honom. Vaktmästaren i yttre
rummet ville emellertid ej släppa in den enkelt
klädde marbon. ”Grosshandlarn har middag; du
får komma igen en annan gång, bonde!” hette
det. Det där var dock för magstarkt! Vara bjuden
hedersgäst på middag, och inte få komma in!
”Hva’ sier du, passopp!” sade Erikson, tog karln
i kragen och slängde honom åt sidan, hvarpå han
spatserade in i matsalen, där han till värds och
gästers förlustelse beskref sitt äfventyr i tamburen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
