Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - William Airth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppe i sin ungkarlsv&ning lade Airth sina
egendomligheter i dagen. Där hade han två
trotjänarinnor; den ena, en lille bitte pige, var
barsk som en bastrumma, den andra, skinande
som solen i Karlstad, var mild som en eolsharpa.
Båda två behandlade han som om de varit hans
systrar — men en befallning var en gång för
alla dem gifveu: de fingo ej samtidigt vara
ute, utan en af dem måste vara hemma.
Hans mobilier var urgammal, men af solid
beskaffenhet och därför höll den ut i hans tid.
Icke så med gardinerna, hvilka voro af mindre
hållfasthet. Med åren blefvo de allt skröpligare.
Den milda tjänsteanden tyckte om en viss
eleganfi, och som hon hade till åliggande de inre
göromålen i hemmet, föreställde hon husbonden
behofvet af nya gardiner, hvarvid hon påpekade
de gamlas bristfällighet.
Airth svarade därpå lugnt och stilla:
— Min bästa Sofi, låt mig få behålla mina
gamla gardiner, de äro mig så käral Det är ju
icke Sofis skuld, att folk skrattar åt dem, det
får jag ju skämmas för själf!
Och de halfmultnade dekorationerna fingo
sitta kvar i millionärens fönster.
Sängen i Airths sofrum var försedd med
hvita sparlakan efter den gamla tidens sed. Högt
uppe i taket upptäckte man en barnleksak —
en docka i vacker drägt. Tjänsteandarna kallade
den för »herrns fästmö». Denna docka hade sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
