Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En rospigg i Ålands hav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gick sakta men säkert framåt. Närmast stranden var
gungningen obetydlig, men den växte alltjämt.
Eriksson fortsätter. Snart blir sjön grov och man
ser stundom endast ryggen på våghalsen, eller
brädernas bakändar, då färden bär nedåt. Efter en kvarts
timme ser man långa stunder ingenting av honom,
då han undersöker vågdalarna.
Men där kommer en väldig sjö, stor som ett berg,
visserligen utan brott, ty issörjan hindrar sådana, men
stor nog ändå att komma åskådarna att undra, hur
han skall klara den. Och i nästa ögonblick ser man
honom på toppen av sjön sysselsatt med att befria
brädernas framändar från sörja, ty då vågen mötte,
borrade sig dessa in i den mötande väggen. Då gällde
det att hastigt och försiktigt på samma gång draga
bräderna tillbaka ett i sänder för att skaka av de
tyngande och hindrande isbitarna.
All right igen! Framåt, uppåt och nedåt bär det
åter, stundom med upprepande av samma manöver
som nyss. Och sjön växer alltjämt, ju mera avståndet
till kuten förminskas.
På stranden växlar hopp med fruktan. Ty sjöarna
komma ej parallella utmed Loskäret, där målet gungar
upp och ned, utan toppa sig genom återslaget från
stranden och försvåra färden. Men nu är Eriksson nära
sälen och synes då och då som en litet större punkt
bredvid sälens mindre. Nu är han framme.
En kikare har kommit fram på stranden och går
man och man emellan.
Stående på knä och med brädernas framändar på
iskälet slår Eriksson den av ilska fräsande kuten över
nosen. Så döljer en sjö scenen, men då den nästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
