Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fröken på Koppramåla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nå, man fantiserar! Men jag hoppas att flitigare
och durkdrivnare forskare än jag en gång skola
skingra dunklet som omgav Fröken på Koppramåla.
Åtskilligt material har jag dock lämnat här ovan.
En gång i första början av detta århundrade hade
jag verkligen planerat en resa till Vena för att
upptaga spåret efter henne. Men en löjlig tillfällighet
kom emellan.
Det skämtades då för tiden mycket med de
smalspåriga järnvägarna, deras leksaksvagnar och
dockskåpsmässiga material. Jag skrev en anekdot om tågen
på den smalspåriga Hultsfreds—Västerviksbanan och
formulerade den ungefär så här: Jag befann mig på
Vena station — jag valde denna antagligen emedan
jag hade min resa i tankarna. Ett tåg kom. I en vagn
satt en bekant. Jag gick fram till honom, höll mig
i kupéns dörrhandtag och satte upp ena foten på
fotsteget. Vi kommo i livligt resonemang och jag märkte
icke att tåget, som egentligen skulle ha stannat bara
en minut, icke avgick. Visserligen observerade jag att
människor sprungo fram och tillbaka på perrongen
och att det låg någon oro i luften, men jag fäste
mig icke vid detta. Plötsligt kommer stationsmästaren
störtande fram till mig och ryter: — Släpp tåget,
herre!
Häpen släppte jag dörrhandtaget och tåget rusade
i väg.
Det blev en pinsam scen och förklaringar hjälpte
icke, fast jag försäkrade att jag icke med avsikt att
ställa till bråk hållit kvar tåget. Det skulle bli
efterräkningar och han ville veta mitt namn. Dumt nog
uppgav jag det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
