Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och det var ju inte underligt, när bara skinnet
syntes och skjortan hängde ut. Lotsarna skrattade,
sommargästerna skrattade, alla pojkar
sprungo efter och pekade finger åt Svante.
Men då tyckte Olle, att det gick för långt.
Själv kunde han nog knuffa Svante, men när de
andra pojkarna icke voro snälla, då höll han med
sin bror. Och när han fick se John, som de lekte
med alla dagar, stå och göra grimaser och räcka
ut tungan åt Svante, då rann sinnet på Olle [1]. Han
slog omkull John och dunkade honom i nacken.
Det tröstade Svante litet, och han tyckte, att
Olle var snäll. Men han var ändå bra rädd, när
han skulle gå igenom grinden där hemma och såg,
att pappa stod på trappan och höll käppen i hand.
Men nu var händelsen den, att mamma hela
tiden hade varit rysligt rädd. Hon trodde, att
Svante gått vilse i skogen, att han blivit stångad
av en tjur, slagit ihjäl sig i en bergsskreva eller
drunknat. Därför hade hon gråtit i en hel timma.
Och det var nog bra för Svante.
För när han kom hem, fick han inte smörj, som
Olle hade sagt. Mamma tog honom i stället i
famn och skrattade och grät om vartannat. Och
Svante undrade, om mamma hade sett hans byxor.
Det hade hon också. Och när hon lugnat sig,
tog hon av Svante det lilla som fanns kvar.
“Du skulle egentligen ha’ en risbastu”, sade
mamma. “Men nu får du sitta här med en schal
om benen, till dess att byxorna hinna bli lagade.”
Så satte hon Svante i soffan och svepte en schal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
