Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Se, det visste pappa. Och därför ville han bara
behålla doggen på prov.
Det var verkligen inte heller fritt, att han inte
morrade åt pojkarna [1]. Mamma var lika glad åt
doggen som någonsin pojkarna. Ty hon var en
riktig hundmoster. Och henne tyckte doggen om.
Han hoppade och smekte henne, lade nosen i hennes
knä, bet fast i en handduk och lät henne
snurra sig runt omkring opp i luften. Hela
eftermiddagen lågo hon och barnen på knä omkring
doggen, och så mycket kakor och sockerbitar hade
han inte fått i hela sitt liv.
Men när någon av pojkarna rörde vid honom,
då morrade han. De kommo med sockerbitar och
kakor. De talade så vänligt vid honom, som de
nå’nsin [2] kunde, de klappade honom och gåvo
honom alla möjliga smeknamn. Ja, doggen tog emot [3]
både kakor och sockerbitar. Men så fort han blev
ensam med pojkarna, så navsade han åt dem. Två
gånger bet han Svante i armen, och Olle bet han
i benet, så att stora gossen grät.
Och Svante snyftade:
“Jag tycker så mycket om honom, men han
tycker inte om mig.”
Pappa kom in och skakade på huvudet. Han
tyckte inte om hunden.
Men då förklarade Olle, att han var mycket
bättre nu, än då han först kom, och han frågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
